Märy

Har om dagen foljde jag och Linda med Elin pa en trip till Pandharpur for att besoka barnhemmet Elin bodde pa under sitt forsta ar i livet. En mkt spannande resa som jag garna vill beratta om for er =)

Klockan halv fem steg vi upp for att aka den ungefar 4 timmar langa resan till Pandharpur. Nar vi val kom fram hade var handledare Lakshmi ordnat med en kontakt pa plats som skulle ta hand om oss under dagen. Det visade sig att karln var en riktig hojdare, som vi brukar saga. Vi fick en rundtur i hans femvaningshus och blev bjudna pa diverse tilltugg och som sig bor en kopp te med 30 skedar socker i (vilket jag for ovrigt tyvarr har borjat tycka om).

Efter det blev vi eskorterade in till staden dar vi skulle besoka ett tempel innan vi akte till barnhemmet. Nar vi kom fram avr vi tvugna att lamna vaskor och skor i en liten butik som lag hundra meter ifran templet. Sa dar traskade vi omkring barfota mitt pa gatan tillsammans med galet manga indier. Det visade sig att det templet var valdigt kant i Inidien och under speciella hogtider kunde folk sta i tio timmar for att fa komma in och be. Mannen som tog hand om oss kopte massa presenter till oss for ovrigt och sa att han var var foralder i denna stad.

Nar vi kom fram till barnhemmet blev vi valkomnade som hedersgaster. Barnen och personal stod utanfor oss gav oss rosor i valkomstpresent. Det har vi varit med om forut ocksa att vi som gaster blir valkomnade med ceremonier och ofta far vi blommor. Hur tar vi emot vara gaster i Sverige? En liten tanke bara. Dar inne stallde vi massa fragor vilket var valdigt intressant men motet var ju egentligen for Elins skull som ville veta mer om sin tid dar. Tyvarr ar det mesta konfidentiellt sa vi fick inte veta mkt om hennes bakgrund. Men samtidigt som mkt var hemlighetsstamplat och allt var under sekretess sa berattade de valdigt oppenhjartligt om barnens historia, tex hur en av flickorna hade hittats pa ett jarnvagsspar och det var inga som helt problem att fotografera barnen. Lite dubbelmoral...

Pa ungefar 160 barn fanns det 23 anstallda som tog hand om barnen som var allt i fran nyfodda till 25 ar. Manga i personalen, bland annat en 80 arig liten gumma som antagligen tagot hand om Elin, jobbade idag pa barnhemmet. Visst kan det lata hemskt med sa lite personal pa alla ungar men samtidigt tanker jag att alternativet antagligen hade varit samre.

Det var ett valdigt bra besok samtidigt som man akte dar ifran med graten i halsen. Jag fastnade framfor allt for en liten tjej som inte kan ha varit mer an kanske 6-7 manader. Sant ar ju alltid jobbigt nar man vet att de kommer spendera hela sitt liv dar med storsta sannorlikhet. Men men, sa ser livet ut for vissa och aven om man kan hjalpa till pa manga satt sa kan man inte hjalpa alla.

Nar vi akte darifran ville hojdaren som tagit hand om oss visa sitt collage som hn drev. Dar blev vi annu en gang mottagna som hedrade gaster med blommor och annat och blev visade in i ett rum dar vi mottes av 10-15 gubbar i kostym som ville prata med oss. Dar satt vi ett bra tag och pratade om allt mojligt och det kandes mycket mysko att tala med sa hogt uppsatta pesoner. Vi blev tillsammans med som fotade en och en med en ful tavla, en blombukett och en sjal runt axlarna och allt detta fick vi ocksa ta hem sedan. Bilderna ska hamna i staten Maharastras lokaltidning, vilken sakert lases av 10 miljoner manniskor. Helt sjukt egentligen. Hoppas jag hittar den, vore ett roligt minne. Vi fick ocksa ata lunch med grabbarna och dett blev vi sa klart bjudna pa.

Sanna har grejjer hander jamt i Indien och det gar inte ens att forklara kanslan kring det. Narmaste jag kan beskriva ar nog att man standigt far kickar. Man vet aldrig vad som vantar och det ar hela tiden spannande att vara har.

Nu ar hemresan bokat iaf till den 20e december. Langtar!